Ett Portugaläventyr

SENT UTE

Endast en vecka innan flyget lyfte från Arlanda bokade vi tre hotell och en hyrbil. Aningen sent även för oss. Vi hade precis bestämt att vi även ville lägga till Lissabon på vår resrutt. Utöver Lissabon skulle vi besöka Sintra och västkusten strax utanför Sintra och sen skulle vi bege oss ner till Algarvekusten.

Det var första flygresan för Julie och första riktigt stora resan med hela familjen. Corona-barn som hon är har hon inte fått se mycket av världen än. Och detta kändes definitivt som den sista och första resan med munskydd och pcr-test. Så otroligt skönt!

Vår första etapp var hotellet Arribas by Sintra som låg vackert vid Atlanten. Branta och höga klippor sträckte upp sig söderut och långa, höga vågor slog mot stranden. Det var otroligt vackert. Det fanns inte mycket till samhälle där vi bodde förutom en surfskola och den otroligt fotogeniska stranden.

RESANS BÖRJAN

Efter en lång resdag som börjat 02.30 i Uppsala och slutat runt 18.00 i Sintra så var barnen och vi ganska utpumpade. Allt hade gått väldigt bra, trots lite missöden på vägen. Vi hade förberett oss med lite olika fruktbars så barnen kunde fylla på energi när ingen mat fanns i sikte eller om det blev långa vänte pauser. Vilket det blev, flyget var två timmar för sent och biluthyrningen hade en timmes kö.

Jag förespråkar verkligen inte skärmtid för barn. Jag tror det är otroligt nyttigt att vara uttråkad ibland men jag förstår inte hur våra föräldrar klarade sig utan iPads på långa resor och långa väntetider när vi var för små för att kunna läsa.

För kriser: Fruktbars (enkelt att förvara och ta med) och iPads.

ÄVENTYRET STARTAR

Det var söndag morgon och den första riktiga dagen på vårt Portugaläventyr. Humöret var på topp och förväntningarna bara steg efter en otrolig frukost. Vi satt högt upp inomhus med utsikt över hela stranden och klipporna. Surfarna var redan ute och jagade den perfekta vågen. De var iklädda heltäckande torrdräkter, det var ju ändå februari.

Barnen hittade en favorit på frukostbuffén. En liten prinskorv som båda två slukade dussinet av under vår vistelse. De testade alla olika typer av juicer som erbjöds och skopade upp mer korv än en farfar på ett svenskt julbord.

Vi bestämde oss för att nu när vi var mätta och glada och vädret var lagom bra att vi faktiskt måste bada i Atlanten. Det är väl rimligt?

Lufttemperaturen rörde sig runt 15 grader och vattnet höll en aningen svalare temperatur.

Vi kollade oss noga för att det inte fanns någon fara med undervattensströmmar eller liknande. Det var ju trots allt ganska höga vågor. Men det skulle inte vara någon fara, kvinnan i receptionen såg inte heller ut att riktigt tro på att vi verkligen skulle bada.

Galna nordbor!

Men om man tillbringar större delen av vintern i Sverige är man i kraftigt behov av sol och värme. Och när Portugal bara bjöd på lite av det räckte det för att vi skulle tro att vi var på solsemester.

För att göra lång historia kort. Vi badade. Vissa av oss insåg ganska omedelbart att det var kallt, riktigt kallt. Men den mest äventyrliga av oss, Matteo, höll i gång i säkert 30 minuter. Han var så adrenalinpumpad att det tog ett tag för hans kropp att inse att han faktiskt var lite kall nu.

SINTRA

Efter en synnerligen händelserik förmiddag med känslor åt alla håll så åkte vi till slut in till Sintra utan att veta vad som väntade oss. Vi hade såklart googlat, läst på tripadvisor men ibland räcker inte det för att skapa en helhetsbild.

Vi parkerade inne i Sintra, det hade blivit rekommenderat oss från internet och personalen på hotellet. Vi skulle sen försöka hitta en station där turistbussar och tuc-tucs körde upp på berget till de olika slotten och sevärdheterna. Det lät enkelt nog. Det är väl bara att fråga sig fram och använda google maps. Men Sintra visade sig vara en lite svårare stad att navigera sig i än en typisk svensk småstad. Byggd på sluttande branter med trånga gränder, djup vegetation och aningen rörig infrastruktur gör Sintra till en otroligt vacker stad men inte så navigationsvänlig. I alla fall inte första dagen.

Vi fick fråga om hjälp för att förstå parkeringsskylten, alla skyltar i Portugal är logiskt nog på portugisiska. Och även om man kan lista ut det mesta så är parkeringstider desto svårare att förstå sig på.

Efter en lång vandring med återvändsgränder, backar upp och backar ner så hittade vi äntligen fram till ett sorts resecentrum. Vi fick ögonkontakt med en tuc-tuc förare som var snabb på bollen och kom fram och introducerade sig. Han pratade lite svenska till och med och bjöd på ett trolleritrick som fick Matteo att bokstavligen spärra upp ögonen. En livslevande trollkarl. Julie var dock lagom imponerad.

Vid bokade honom att köra oss till the Moorish Castle och sen hämta oss på Pena Palace. Vi fick till exempel veta att dessa två sevärdheter låg i princip grannar. Han guidade oss uppför berget i sin tuc-tuc. Visade på flera imponerande byggnader som bland annat ägdes av JK Rowling och en herrgård som använts i en Johnny Depp film. Ju högre upp vi kom desto mer djungellikt blev landskapet Barnen var superglada och tyckte det var roligt och spännande att åka i en öppen tuc-tuc.

”Det här är riktigt äventyr” sa Matteo

Vi hade bokat biljetterna via internet. Det blev aningen billigare och vi kunde lättare bestämma ankomsttid (senare lärde vi oss att ankomsttiden inte spelade någon större roll, i alla fall inte under lågsäsong)

THE MOORISH CASTLE

The Moorish Castle är ett område som varit befäst i över 1000 år. Då av nordafrikanska morer, därav namnet. Sen hade det till viss del förfallit och under 1800-talet ”renoverades” hela området till en sorts historisk romantisk park. Ett märkligt koncept för mig som älskar historia. Området bär såklart på smycket historia men många av de byggnader som vi besökte och murarna man gick på var en sentida konstruktion för att romantisera en tidig medeltid. Dock ska det sägas att vi uppskattade det mycket.

Vi vandrade upp och ner längs murar och torn och såg ner på staden Sintra och i väster kunde vi se Atlanten breda ut sig som ett avlångt blått band vid horisonten.

Om ni har småbarn se till att ha lite extra koll på dem. Murarna är branta och utsidan är en hög klippa som stupar ner i tjock vegetation.

PENA PALACE

Vi avrundade vårt besök och begav oss till huvudattraktionen, det färgglada slottet Pena Palace. Det byggdes på kunglig order i mitten av 1800-talet och är ett världsarv sen 1995. Det är svårt att inte imponeras av detta magnifika sagobygge mitt på ett berg. Det är inte likt något slott eller borg vi besökt tidigare. Mycket av det kan nog spåras i att de flesta slott och borgar vi ser i Sverige är betydligt äldre.

Istället för en ”fyrkantig” kloss omgiven av murar och vallgravar så verkar Pena Palace aldrig ta slut med nya utbyggnader, torn, balkonger, parapeter som löper längs branta stup in i nya rum och nya borggårdar. Själva slottet är inte så stort men upplevs så mycket större tack vare alla färger och vinklar och vrår som inte är desamma någonstans.

Vi hade bokat biljetter för att även besöka insidan av slottet som är möblerade mycket vackert så som det såg ut för hundra år sen. Jag tror barnen uppskattade det även om det inte fanns tid över att stå och beundra vackra ting och läsa på de olika informationsskyltarna. Sett ur en småbarnsfamiljvinkel så är det inte helt nödvändigt att besöka insidan.

Förutom slottet i sig så kommer även en stor slottsträdgård som är betydligt större. Den är väldigt kuperade så man behöver gå mycket upp och ner. Men den innehåller stora statyer, vackra dammar och trädgårdar. Vi han dock inte se mycket av det den här dagen. Ett svagt duggregn hade övergått i kraftigt regnfall och det var ju ändå februari.

Temperaturen tog sig ner till runt 10-grader och barnen kändes lite väl nedkylda. Vi bestämde oss för att oss hemåt igen så snabbt som möjligt. Vädret såg inte ut att lätta. Det var ju en dag imorgon också som man så klyschigt säger.

REVANSCH PÅ PENA PALACE

Vi vaknade till ett fantastiskt väder, solen sken igen och värmen var på. Vi hoppade morgon-atlant-badet och bestämde oss för att ta revansch på Pena Palace. Vi (jag) kände oss övertygade om att vi faktiskt kunde parkera på berget intill entrén trots alla varningar. Det skulle spara otroligt mycket tid och en liten kostnad.

Dock stod det inte på Google maps att ej lokalt bosatta personer inte fick köra på berget i vissa riktningar. Det ledde till att vi fick köra en lång omväg innan vi kom in på huvudgatan upp mot Pena Palace. Men mycket riktigt, det fanns säkert ett hundratals parkeringar tillgängligt. Och trots mycket folk denna måndag som även råkade vara alla hjärtans dag så fanns det säkert ett femtiotal lediga parkeringsplatser.

Upplyfta av denna insikt och den strålande solen begav vi oss uppåt mot slottet.

Från entrén till själva slottet är det ganska brant och en lång promenad. Dem erbjuder shuttlebussar som tar en upp dit dock mot en extrakostnad. Vi kände att det var värt det. Vår Julie är underbar men en 15-minuters promenad förvandlas snabbt till ett 60-minuters maraton.

Vi tycker dock att dem kunde bjudit på bussen eller i alla fall nedsatt pris för barnfamiljer och äldre.

Idag skulle vi, förutom att få mer tid att beundra utsidan av slottet, ta oss in i slottsparken. Det var betydligt mindre folk som begav sig in dit och jag visste att det fanns två utsiktsplatser som gav en vacker vy mot Pena Palace i all sin prakt. Dem var dåligt utmärkta på alla kartor så vi begav oss in på en upptäcktsfärd i skogen. Barnen sprang omkring och var allmänt uppsluppna.

Vi hittade en utsiktsplats och andra roliga stopp på vägen. Vi hann inte ner till dammarna. Promenaden dit sas ta ca 15–20 min i nerförsbacke. Sen behövde man gå upp igen. Vi ville inte riskera det med barnen. Då hade vi varit kvar till kvällen. Vi gick i stället upp till palatset efter att ha strövat i parken någon timme. Vi alla förutom Malin njöt av utsikterna och spänningen att se över bröstvärnen. Hon är nog den modigaste av oss och den enda som hoppat både bungyjump och fallskärm, men här gick hon mest runt och ojade sig. Det är brant och vackert. Vi tog en glass i caféet och satte oss i solen och njöt av dagen.

I bussen på väg ner så golvade Julie alla passagerare med att säga Obrigado högt och tydligt när hon lämnade bussen. Själva ordet i sig (Tack) var väl kanske inte passande men vem älskar inte en tvååring som anstränger att prata ett annat språk. Vi hade några veckor innan tränat på lite enkla ord och fraser. Något jag verkligen uppmuntrar alla att göra när man reser med barn. Barn älskar att lära sig och det bra att uppmuntra ett beteende som anstränger sig lite när man är ute och reser.

Vi hade ännu inte bestämt vad vi skulle göra nu. Vårt nya boende i Lissabon hägrade och jag kände stor nervositet att bege mig in i en ny miljonstad med trånga gränder och spårvagnar överallt.

QUINTA DA REGALEIRA

Vi tog beslutet att besöka en annan attraktion som fått bra betyg på Tripadvisor, Quinta da Regaleira. På vägen visade Google maps helt fel väg och vill få oss at köra på en enkelriktad väg vilket ledde till att vi än en gång fick köra runt Sintra för att komma rätt igen. Vi körde på den absolut smalaste vägen jag någonsin kört på. Det var inte bara en trång gränd i 20 meter, det var som att köra i dem trånga gränderna i Gamla Stan i Stockholm förutom att den här ”gränden” varade i 2–3 kilometer.

Quinta da Regaleira är ett palats och en av de lyxigaste parker som jag någonsin besökt. Fullt av monument, torn, dammar, inverterade torn och symboler hämtade från tempelriddarna, frimurare och andra excentriska ordnar och mysticism. Det är en vacker men mycket märklig plats. Väl värt ett besök. Tunnlar och grottor förbinder olika delar av parken med varandra och den kända Initiation Well är otroligt magnifik. Det är ingen brunn utan har använts i mer ceremoniella sammanhang. Var dock beredd på långa köer för att ta sig neråt i den till ett grottsystem.

Efter vi vandrat i parken en stund insåg vi att vi hade alldeles för lite tid i Sintra och endast Regaleira var värd ett betydligt längre besök.

VI behövde bege oss till Lissabon innan det blev mörkt. Barne behövde få lite riktig mat, bananerna och snackset hade tagit slut och jag kände att jag bara ville riva av plåstret som var att köra i Lissabon.

Vi satte oss i bilen och körde mot gamla och vackra Lissabon passerande en mäktig romersk akvedukt på vägen.

Men mer om Lissabon och dess spårvagnar i nästa artikel.

Här kan ni läsa övriga delar i serien – Ett dygn i Lissabon Läs mer och Algarve Läs mer