Skotertur med dramatik

Att det inte bara är idyll att ge sig ut på en skotertur med familjen fick Anneli Åman som arbetar på Krokoms Turistbyrå uppleva. Trots idoga planering blev familjeäventyret mer äventyrligt än det var tänkt.

På Krokoms Turistbyrå där jag arbetar får vi en hel del frågor att köra skoter. Frågorna gäller såväl leder, kartor som övernattningsmöjligheter och ställs ofta av skoterturismens motsvarighet till skidturismens Vasaloppsåkare. Med hjälp av turistföretagarna och anläggningarna i kommunen tycker vi oss kunna lämna hyfsat bra information och hjälp. Efter att lämnat skoterråd i många år föddes tanken – Varför inte prova själv?

Sagt och gjort. Jag försåg familjen med kartor, räknade mil, bokade övernattningar, kollade snötillgång med alla upptänkliga, servade skotrar och packade kälken. Planen var att köra från Offerdal till Borgafjäll och tillbaka på fem dagar. Vi hade rätt inställning och bra utrustning så vad kan gå fel, resonerade vi. Ganska mycket skulle det visa sig… Till skillnad från de flesta långåkare som jag varit i kontakt med hade vi även bestämt oss för att ta med våra barn på sex och nio år. De gillar att åka skoter och är redan, sin låga ålder till trots, vana friluftsmänniskor. Till saken hör att jag var totalt nybörjare som skoterförare. Jodå, jag hade provat på att köra förr men en Sno Tric från –69 är inte direkt jämförbar med en fyratakts Yamaha Venture från -05, skulle jag snart bli varse.


Fullbokat hotell och sinande matförråd

Torsdagskvällen för avresan kom och glatt rustade vi för resans första etapp. Efter bara några få mil inser vi att det är väldigt lite snö på leden vilket sinkar oss en hel del. Solen går ner och yngste sonen börjar frysa. Fikastopp med varm saft och korv och nerbäddning i sovsäck bland renskinn i pulkan blir räddningen. Så småningom är snötäcket mer skotervänligt och förutom en omväg runt ett nytt hygge mitt på skoterleden anländer vi glada och nöjda till Almdalen efter åtta mils körning. Vi checkar in hos Randi & Håkan. Fixar middag och sönerna tävlar om vem som kan gå på toaletten flest gånger den kvällen – det är spännande med utedass! Fredagsmorgonen med strålande solsken och idel tillförsikt. Vi städade ur stugan och barnen åkte stjärtlapp i backen medan vi föräldrar packade skotrar och kälke. Redan nu var yngste sonen tveksam till den fortsatta färden. Det är roligare att stanna i Almdalen tycker han. Efter en dramatisk färd över en hängbro (Hjälp, här vågar jag inte köra!) fortsatte färden mot Gäddede. Fortfarande kalasväder, förhållandevis god snötillgång och en och annan skoterkompis att heja på. Lunchstopp och ett konstaterande att milen mellan Almdalen och Gäddede är betydligt fler än vad vi räknat med samt att klockan kan gå otroligt fort när man sitter på en skoter. När vi kommer mot Gräsvattnet förändras plötsligt idyllen till raka motsatsen. Vi har fem mil kvar till Gäddede och snön finns helt enkelt inte mer. Vi har inte en chans att fortsätta, så enda alternativet är att vända om. Trötta och besvikna barn ska nu visa sig bli ett stort bekymmer för den fortsatta resan. Vi avbokar boendet i Borga och försöker få plats i Almdalen igen, bara för att konstatera att det är fullbelagt. De korta matstoppen hjälper inte att lyfta vare sig barnens eller vårt humör. Dessutom börjar matförrådet att sina (vi skulle både äta och handla mera i Gäddede). Sambon är på riktigt dåligt humör nu men gör sitt bästa att dölja det. Jag märker det främst på att jag får svårare och svårare att hänga med i tempot. Vi vägrar att köra över Föllinge och leden utan snö igen. Vi får tips om att leden över Hotagen är det bättre med snö. Frusna och ledsna barn bäddas återigen ner i kälken och faster rings för nödhämtning av sönerna i Rötviken. Efter 17 mil på skoter och i kälke på en och samma dag uttrycker yngste sonen det flera av oss känner: ”Aldrig mer att jag vill åka skoter!”. Faster som redan är favoriten stiger ytterligare på skalan som räddaren undan skoterödet.
Dramatisk återresa

Med barnen varma och säkra i bilen för transport hem till Offerdal, fortsätter vi föräldrar resan på tu man hand. Det är nu han visar vad han går för som skoterförare – sambon! Jag blir hjälplöst efter. Det finns inga planer i världen att jag vare sig kan eller törs köra så fort. Längs en isig brant och smal led från Häggsjövik upp mot fjället parkerar jag helt sonika skotern och går upp. Ber snällt och, javisst han går ner och kör upp den åt mig. Det är kärlek det. I höjd med Ansätten börjar det skymma och det blir lite kallt även för oss. Sambon gasar vidare, och då – kör vi fel! Jag tycker inte att jag känner igen mig från alla turer på bönpallen, men att köra ikapp övergår min förmåga. Visserligen kommer vi hem även den här vägen men det blir mil extra. Efter 27 mil och många timmar på skotrarna parkerar vi så äntligen hemma på gården. Mina händer skakar och jag har kramp i gastummen. Vilken jungfrutur… Dagen efter ligger sambon kvar i sängen med ett antal värkande nyupptäckta muskler. Jag och sönerna packar bilen och sticker till Åre för att åka slalom. I mitt gamla skidhjärta känns det trots allt lite bra när de säger att ”Mamma, det är roligare än att åka skidor än skoter”. Nu en tid senare kan vi skratta gott åt hela äventyret. Men året efter dröjde det länge innan vi tog fram skotrarna från sommarförvaringen. Dessutom fick vi dyrt och heligt lova barnen att när vi väl gjorde det skulle vi inte åka några långa turer. Nu, ännu lite senare, har den värsta skoterskräcken lagt sig och kortare turer kan till och med vara roligt igen. Men, kommer vi någonsin på idén med långtur igen, ska vi garanterat ha äldre barn, mera mat och säkrare källor angående snötillgången, har vi lovat oss själva.
Anneli Åman
Krokoms Turistbyrå
www.turism.krokom.se